Numero uno maestro

Sagt och gjort. Universitetsstuderande. Grupparbeten och en i huvudsak gemytlig klass.
..men har det inte gått lite väl fort? Halverad inkomst på ett par veckor, helt nya vänner, har kvar de gamla iofs, men ändå. Utgångar med klassen och hemtentor....

Jag vet att jag strävat hitåt ett tag eller ett par år...svårt att smälta bara.

Jaja, hursomhelst ska vi nog inte förvänta oss några större litterära mästerverk här, men kanske en och en annan vardagsfrenesi och det kan ju vara nog så trevligt.

Numero Uno.

Det är alldeles för lätt att falla in i invanda mönster och manér. Även om man har bestämt sig, och då menar jag verkligen bestämt sig, så går det bara inte att låta bli. Samma gamla frestelser, samma framgång och naturligtvis, på detta följande, samma misslyckanden. Men sången var skön och huvudrollsinnehavaren likaså.

Ett nytt liv, fast inte egentligen. Det är bara spelplanen som ändrats och renderat i mer tid över till annat, mindre och mer stress. Och orden, de fantastiska orden, eller vad sägs om: "intersubjektiv". Det mina kära vänner är fantastiskt.

I vanlig ordning har den typ av frenesier jag helst och helst inte roar mig mest med, drabbat mig åter. Ska bli roande att se hur detta kan tänkas sluta. Eller också inte. Tänk att de hade rätt igen. Tänk att jag hade fel igen, eller kanske visste jag hela tiden.

"Don´t hate the player, don´t hate the game"

Nåväl, visa mig den som anser sig vara perfekt så ska jag peka ut hans största brist.

"Some people play hard to get, I play hard to want"- Andrew Dice Clay