Superstitious

Det där med helger är lite märkligt nu faktiskt. Jag minns en tid när man levde uteslutande för helgen, när man jobbade hela veckan bara för att det skulle bli fredag så att man kunde gå ut och tävla med dryckesbröderna om vem som kunde göra bort sig mest.

Jag förlorade nästan alltid. Jag har en kompis som lyckas med de mest makabra saker. Blir han inte rånad, raggar upp någon som luktar lite unket eller tar springnotor från taxibilar så glömmer han kortet i baren eller hamnar på märkliga efterfester med märkliga människor på märkliga Hisingen.

Så är det inte längre. Inte för mig alltså. Jag lever lite varje dag istället för att leva så mycket att jag inte minns helgerna efteråt.

Igår hade jag och Doris ett litet jubileum. Åt fin middag på fin restaurang och ägnade oss åt varandra (och ganska mycket åt den extremt tydligt homosexuella servitören och killen med världens bästa jobb: pepprare. Tänk själv att gå omkring med en meter pepparkvarn och peppra mat hela dagarna. Undrar om han får provision?)

Annars har jag mest spelat gitarr. Det var länge sen jag plockade fram den gröna faran och smekte fram hårdrockssolon. Idag har jag lärt mig solot från Europes Superstition. Det kan vara ett av de bästa gitarrsolona någonsin. Vem vet. Nu kräver min kropp pasta. Det blir mycket pasta när man tränar, men mer om det en annan dag.