They don't live there anymore

I begynnelsen fanns golvet där som ett fullvärdigt alternativ. Jag minns tillfällen då jag ställt ner en tallrik som inte fick plats på bordet, lagt tidningar där och en tid då jag alltid fick leta efter mina lägenhetsnycklar på golvet. Ofta låg de just under en tidning, en tallrik eller ett par kalsonger. Det var, som man brukar säga, under den ljuva perioden av mitt liv. Eller ljuva och ljuva vet jag kanske inte, men ändå är minnena av den tiden för alltid lagd i ett rosa, romantiskt skimmer.

Det var innan jag fick lära mig att kalsonger inte ska bo på golvet. Inte får bo på golvet. Är kalsongerna använda en gång ska de bo i en påse i garderoben, i annat fall skall de bo i en ändamålsenlig låda i garderoben bredvid. Utöver detta har jag fått klart för mig att jag inte är kvalificerad att använda en tvättmaskin. Åtminstone inte om det skall tvättas kläder som inte tillhör mig. Varje dag ska man lära sig något nytt.

Men som sagt, jag saknar tiden då mina underkläder fortfarande kunde bo på golvet, när det inte gjorde något alls om gitarrerna dominerade rummet och en tid då jag kunde ha en Frank Zappa-bildskiva på väggen. Fast å andra sidan har det funnits andra tider då jag hade tapetserat pojkrummet med bilder på håriga rockare. Mötley Crüe, Metallica och Iron Maiden för att nämna några. På den tiden vågade jag dock motstå den kvinnliga variant som tyckte att jag skulle plocka ner dem. Nu räcker det med en blick för att jag ska förstå vad som gäller.

Visst får man ge upp en del av sig själv i förhållanden, men det kan det ju vara värt. Dessutom är Doris nuförtiden tvungen att knyta ihop plastpåsarna som skall konverteras till soppåsar innan hon stoppar ner dem i lådan som är avsedd för dessa. Så det är ju nästan jämnt.