Marwin

Det finns vissa saker man vill möta när man kommer hem. En vacker flicka, nylagad mat, äppelpaj och en massa andra saker. Det är saker man mår bra av. I själen. Jag gillar att komma hem och känna matos, det får gärna vara åtminstone någorlunda rent, men det är inte så noga. Sen finns det saker man inte vill möta.

Vanligtvis är det posten.

Jag hatar att komma hem och se posten ligga och hånflina mot mig från hallgolvet. Det ligger små vita kuvert och utövar makt över mig från mitt eget jävla hallgolv. Vad fan är det frågan om. Vanligen när det ligger maktmedel i vita kuvert på golvet tar jag ett stort kliv framåt och sätter mig framför datorn eller tv:n en stund. Sedan kanske jag går och lagar mat och äter, ringer några telefonsamtal och spelar gitarr en stund. När jag bodde själv hände det att fascistjävlarna fick ligga där i flera veckor, men så är det inte längre.

Det finns vissa som är värre än andra. Räkningar har jag för det mesta inga större problem med så länge som det är fast räkningar. Jag vet vad hyran ligger på, det ändras inte så mycket. Men den där jävla mobilräkningen hånar mig mest av alla räkningar. Det är som att spela på Lotto utan att man har en chans att vinna. - Här vassego, ta mina pengar. Jag vill ha tolv rader med båda dragningarna och Joker utan vinstchans. Tack. Problemet är att jag är full minst en gång i månaden och när jag är full är jag fantastiskt telefonsocial. -Nämenhej, det var ju bara tolv år sedan, så vad har du gjort sedan mellanstadiet?*

Men som sakt räkningarna är för det mesta inte så farliga. De kan man lägga åt sidan och kanske öppna några dagar in i den nya månaden för den ständiga försena betalningen.
Det värsta är myndighetsbrev. Idag hade jag fått kuvert från såväl Länsstyrelsen som Skattemyndigheten. Jag kände mig förföljd, dessutom tog det ett tag innan jag kopplade att Länsstyrelsen inte fängslar folk och att de troligen sällan kräver folk på pengar. Men det var på håret att jag hoppade ut genom fönstret och begav mig mot ny adress på okänd ort. Skattemyndighetsbrevet är förmodligen bara kontoutdrag från skattekontot. Men man vet ju inte och det är osäkerheten som är det värsta. Fan jag minns en gång när det damp ner ett brev från Polismyndigheten. Jag har aldrig känt mig skyldigare i hela mitt liv.

Ja konstapeln, det var jag som mördade Palme.

Jesus. Jag undrar om jag kan bli omyndigförklarad så att någon annan får ta emot min post. Jag vill bara ha parfymerade kärleksbrev och gratiskalsonger.

*Det slog mig precis att jag inte gick på mellanstadiet för tolv år sedan.