Sådär bara....som det blir eller inte

Cogito, ergo sum? Nja jag andas, därför lever jag vore kanske ågot mer sant. Det där med att tänka förefaller relativt överreklamerat. Även om någon pajas vid namn Descartes, i 1600-talets Frankrike, kände att han fanns bara för att han råkade få ur sig någon enstaka tanke, kan man sannerligen spekulera i. Jag vet några andra tillfällen då jag känt att jag levt.

1. Bakfylleångest. Bakfylleångest. Bakfylleångest. Säg den som inte känt att han levt efter att ha vaknat upp efter en särdeles blöt kväll, där inte bara de sista 1500 eller så kronorna spenderats på alkoholhaltiga drycker eller en sisådär 365:- på Burger King för lite nattamat. Nej inte räcker det alltid, jag vet ähum folk som vaknat upp i fyllecell, smädat sin blivande make/maka och varit något för plump mot det kvinnliga sällskapet. För att inte tala om att helt oprovoverat bedyrat sin odödliga kärlek för såväl kreti som pleti.

Jag vet hur de flesta av er tänker nu: Been there, sa Bill. Done that sa, Bull.

2. Ha spelat bort alldeles för stora summor av pengar som man knappt har på hasardspel av något slag. Jag var expert på att ruinera mig på Black Jack och pokermaskiner innan nätpokern kom till byn. Nu har jag det dock någorlunda under kontroll så vi har mat här hemma för det mesta.

3. Alla andra starkt ångestframkallande situationer. Fått sparken från jobbet efter att ha stulit chefens kanelbulle vid lunchen eller så, kan jag tänka. Inte så kul. Jag har aldrig fått sparken, men tror mig kunna relatera till känslan ändå. Ett plötsligt uppbrott från någon man älskar eller bara helt enkelt att upptäcka att den lokala pizzerian håller stängt när man råkar vara i särklass bakfull.

Är du i en sådan situation just nu så misströsta inte. Det är ju som sagt ett säkert tecken på att du lever. Och det är bättre att göra bort sig eller råka ut för lite tråkigheter än att inte leva alls, om man bortser från situationen med bakfyllepizzan alltså.

Man vet inte att man finns bara för att man tänker. Man vet att man lever när livet hoppar upp och biter en i arslet.

Det, mina vänner, kan ni hoppa upp och sätta er på. Och du, det ordnar sig. Alltid.