I sometimes wish I was Famous

Nä så är det väl ändå inte, det önskar jag mig inte alls.

Jag har redan fått känna på lite av kändisskapets baksidor.

En gång skickade en "fellow blogger" en bild på vad han trodde var mig, promenerandes utanför hans fönster med två franska bulldoggar. Fnys, harry är engelsman och inte någon uppblåst och pompös, chevrédoftande, rödvinsfläckig fransos. Någon liten tid senare skrev han att han hade sett mig och Doris promenera i solskenet.

Se där ja, en alldeles egen stalker. Nåväl han hängde väl inte direkt utanför vår lägenhet i tre dygn med kissbyxa och ett teleobjektiv. Och jag tog inte ens illa vid mig. Faktum är att jag spanat efter honom och andra bloggers här i vår stad och ibland tror jag att jag sett honom, såväl som Mikebike, som fröken J och andra.

Sen var det tjejen som satte sig ner vid demolition-monstret och sa: Jaså det här är Harry?

Efter att jag tappat skägget och stirrat frågande på henne, berättade hon att hon hade lagt ihop två och två och räknat ut att jag var jag och att Doris var Doris och att Harry var just den hunden.

Hade på något konstigt sett inte räknat med att någon skulle känna igen mig. Korkat med tanke på att jag lagt ut flera bilder på mig. Men å andra sidan gör väl inte det något, jag är ju inte så hemlig av mig. Men jag hade inte räknat med att grannen skulle läsa bloggen. Majorna lär ju vara den bloggtätaste stadsdelen per capita i världen.

Det är ingen idé att försöka, jag tänker ändå inte avslöja vilka andra bloggare som bor här i området.