På tv

För att vara någon som avskyr så kallade dokusåpor, ser jag ganska ofta på just sådana. Oftast är det för att Doris gillar det och som den velourman jag har blivit vågar jag inte be om fjänken (fjärrkontrollen reds anm). Så på så vis kom det sig att jag har sett varenda avsnitt av Idol 2006 och jag tycker lite om det. Inte så att jag tycker om det lite eller att jag är enbart positiv, det jag försökte mena, tror jag, är att jag har en del tankar och åsikter om det. Programmet alltså.

För det första är det svårt att, under uttagningarna, fokusera blicken på rutan under ett helt avsnitt, för det mesta brukar jag gömma mig lite bakom en kudde eller Doris och rodna lite lätt. Jag förstår inte riktigt hur man kan leva i en total avsaknad av självinsikt. Men det är ju rätt underbart med lite feel-good tv, jag känner mig trots allt som en rätt ok människa när jag ser förfallet på skärmen i skepnad av en finnig sextonåring med stripigt hår från, jag vet inte, säg Gränna. Eller vänta, säg Borås. Boråsmongo är ett bra uttryck.

Sen är det ju den där juryn. Claes Clabbe av Djuptragisk som aldrig lyckats med något i hela sitt liv förutom att konkurrera med Stig Helmer om titeln svensk folkhemstönt. Kishti, Kishti, Kishti, ja inte fan är det något magiskt eller hallelujah med henne inte. Sen bröderna glansskalle är ju så söta att man skulle vilja ta med en eller båda hem och mata Harry med.

Men underhållningsvärdet finns väl där någonstans. Fast jag är ju rätt lättroad.