Oscar kölappsfascisten

Jag brukar vara rätt vänlig och trevlig sådär. Man kanske skulle kunna säga att jagj t.o.m. är lite hjälpsam emellanåt. Men, det finns tillfällen då jag inte är alls lika trevlig och knappt hjälpsam eller tillmötesgående alls.

Idag var jag på banken och som den goda människa jag är tog jag en kölapp, fyllde i formuläret och väntade på min tur. Jag satt där i godan ro och väntade. Jaha fyra nummer kvar, tre, två, ett. Jag reste mig och så fort mitt nummer dök upp började jag vandringen mot kassan. Allt gick bra de första tre, eller så stegen, sen dök han upp. En äldre gentleman (fnys) någonstans mellan 76 och döden som glidtacklar mig i sidan och går mot kassan. I handen håller han upp en kölapp med nummer 95, jag hade 99. Jag tittar lite frågande på honom och han säger: "det är mitt nummer nu". Det är det inte alls det, säger jag och tränger mig förbi.

Han försöker komma förbi igen: "Mitt nummer är lägre än ditt, alltså är det min tur nu", jag replikerar: "Det är väl för fan inte mitt fel att du sitter och sover när de ropar upp ditt nummer eller?". "Jag sov minsann inte, men man såg inte tavlan där jag stod"
"Men då kan du väl sätta dig så att du ser taveljäveln nu när du tar nästa lapp", säger jag och blänger föraktfullt på hans ljusa kostym och slitna skor.

Där trodde jag att det var över, att kriget var vunnet och segern i hamn. Men icke då. Gubbfan försöker tränga sig fram även efter det att jag jag lämnat över papper och pengar till kassörskan samtidigt som han blänger ihärdigt på henne. Men hon är på min sida, tittar på honom och ber honom ta en ny lapp. Han vänder på steget och går samtidigt som han muttlar: "jag ska byta bank".

Kassörskan tittar på mig, avfyrar ett snett leende och säger, "det hoppas jag verkligen"

Som sagt ett oändligt härj på banken och det enda han hade behövt göra var att säga: "Jag missade visst mitt nummer, tror du att jag kan gå emellan".

Självklart min herre, jag har ingen brådska. Jag är ju trots allt ingen köfascist.