Konversationer

O: Hela jag är en enda jävla urbaniseringsprocess....


För oss som är inflyttade till landshövdingehus, betong och krogar som har öppet till soluppgången är det vissa saker man saknar. Jag saknar stjärnor. Det finns stjärnor i Göteborg, men de syns inte lika tydligt. Vare sig det gäller de som borde finnas på himlen eller de där lokala hjältarna man minns.

Ibland känns det som att de lokala förmågorna här antingen är hemlösa eller sitter inspärrade. Så är det inte hemma. Där åker de runt på flakmoppar eller cyklar. Till och med de lokala knarkarna lever i något slags symbios med resten av människorna. De sitter inbegripna i samtal på den lokala pizzerian med trebarnsfadern eller fotbollsmamman. Märkligt det där, vilken skillnad det trots allt är.

Men ändå är det väldigt fint när man kommer en bit ovanför staden och ser alla ljus. Samma ljus som tar död på stjärnorna. Och ljusen från bilarna som dödar tystnaden.