Orsak, verkan, social stigmatisering

Jag har aldrig varit någon tuff fotbollskille. Jag lekte tuff på andra sätt än att sparka boll, så jag förstår mig inte på det där riktigt. Jag förstår offsideregeln och varför det blir hörna ibland och inkast ibland och så vet jag när det blir frispark eller straff. Det jag inte förstår är att vuxna män gråter när Sverige åker ur turneringen. Och snacket efteråt. Sverige spelade i samma klass som, låt oss säga, Kalmar FF, fast ändå lite sämre. Ändå sägs det att det var oflyt som gjorde att man ställde upp sig med blottad stjärt mot tyskland. Så är det, Sverige kan spela hockey, curling och hoppa i en pool från några meter. Jag kan inte heller spela fotboll, när jag backar några meter för att lägga en straff vet man aldrig om bollen kommer att sitta i högerkrysset eller hamna någonstans i en förstad till Riga. Det kanske är därför jag inte riktigt kan ta det på allvar. För att jag ser det som det Lottospel det är.

Sen var det ju det här med Zidane. Gott åt honom måste jag säga. Det enda jag är lite nyfiken på är vad den där italienska linguini-sprätten sa till honom. Förmodligen något på italienska eller engelska för vi är väl alla bekanta med hur fransmän upplever det när människor inte pratar just franska med dem. Man får vara glad om man får en sur blick och en rygg emot sig, men man bör förvänta sig en skalle i bröstet.

Det sägs ju att svenskar lider av självförakt. Jag tror snarare att svenskar är väluppfostrade och utan större divalater, i gemen alltså, inte jag. Det är därför vi har lite svårt för oförklarliga spanjorer, tyskar, italienare och framförallt de genompompösa fransoserna med sina brieostar, baskrar, randiga tröjor och skräpbilar. Ce nest bon. Eller vad fan det nu kan tänkas heta.

Adieu, mon cherie.