Ajöss och tack för fisken

Så det verkar som att min enda stalker äntligen har sett mig och Doris in action.

Det var på väg in till Linnégatan där vi skulle möta några av Donkans vänner för en öl eller tjugotvå. Så vi promenerade genom Slottsskogen så sakteliga och samtalade om något och var väl på någon form av humör, antar jag.

Den formen av humör försvann jävligt snabbt. När vi kommer fram till Karlssons Garage har de hyrt in ett pianomongo som sitter och spelar Boogie-Woogie ala hockeyfrillsrobert, fast säkert sämre 0m man nu kan avgöra sådant, eftersom boogie-woogie är sämre i sig. Sen sitter han och spelar instrumentalboogie med en cigarill hängande i mungipan med en brun mockajacka och varggula tänder.

Missförstå mig rätt här nu, jag har väl egentligen inget emot att han lever eller hur han ser ut, jag skulle eventuellt kunna tänka mig att förlåta om han så skulle ha skinnväst på sig. Men när man kommer till en uteservering och vill hiva några kalla vill man emellanåt kunna tala med den som sitter mittemot.

På något sätt tror jag att folk som inte är från Göteborg tror att det alltid är så här. Men det är det fan inte, så jävla goa o glada är inte göteborgare att det alltid sitter ett musikermongo på varenda uteservering. Det är den här jävla EM-festen som är så förhatlig att t.o.m. landslagstjärnorna går ut och dyngar ner sig.

Så där sitter vi. Applåderar när han tar paus. Sen kommer ett gitarrmongo upp på scen. Då blir det en aning bättre och en aning mer blues, men det är fortfarande en aning för högt och jag vill fortfarande knäcka nacken på pianomongot med min stol. Så vi går därifrån istället.

Pianomongot-Oscar 1-0