Bloggpaus; Keeping it real

Har haft en liten bloggpaus igen. Välbehövligt kanske, ett tecken på tidsbrist möjligen, men ni som har hängt med ett tag vet att det i de flesta fall handlar om nostalgitripp.

Så nostalgi var det.

Det började med att jag blev sugen på att spela lite tvspel. Och när jag säger tvspel så menar jag det. For real. Ta en titt på tröjan där till höger, eller uppe till höger om det har kommit några nya inlägg. Keep it Real. Visst det finns tvspel med grafik som gör att det ser ut som att man skjuter riktiga människor i riktiga länder, eller som får en att tro att man är en riktig ghettogangster i Los Angeles eller att man flyger en Boeing 707:a på riktigt. Men innan dess fanns det spel som hade något så mycket viktigare, nämligen spelkänsla och spelglädje.

Några av mina tidigaste minnen är framför en skärm. Jag minns när jag spelade på brorsans Atari när han var i skolan och hur förbannad han blev när jag hade tagit varenda high score vareviga dag när han kom hem. Att jag sedan gjorde samma sak med Commodore 64:an och 128:an. Sen kom det stora mörkret. Det var då jag blev något som nästan kan liknas vid datornörd. När man knappt såg dagsljus eftersom den gråsvarta boxen med det röda emblemet och det eviga blåsandet in i kassetten för att det skulle funka att spela på eländet. Nintendo.

Jag minns att någon sa att Nin ten do betyder den andra himlens väg, eller vägen till den andra himlen. Och det var nog så det var. Vägen till himmelriket var att nita Glass Joe i första ronden, ta sig via Piston Honda och Soda Popinski fram till Mike Tyson och sedan få kämpa i timtal för att klara av honom. Att varva Kung Fu tio gånger för att verkligen klara spelet. Sitta på fritidsgården och spela Pro Am Racing mot kompisarna. Slita sitt hår för att räkna ut vilka vapen som bet på vilken boss i Mega Man, besvikelsen över att klara Duck Tales samma julafton som man fick det. Frustrationen över att Mega Man 2 inte gick lika bra.

Totalhaverera i Metroid och Zelda och se till att knappa rätt för att klara av continuen i Super Mario Bros, eller contajn, som vi trodde att det uttalades på den tiden. Jag hittade nyligen några bilder från min barndom. Bland dem så fanns det något som såg ut som en serie, bortsett från att min ålder, frisyr och spelmaskinen förändrats över tiden.

Så nu är vi tillbaka igen. Det enda som har ändrats utöver ovanstående är min förmåga att klara spelen. Jag kan inte längre varva Super Mario på en kvart, jag åkte på knock av Soda Popinski i andra ronden och jag kommer ingen vart i Gun Smoke. Men jävlar vad roligt det är. Sann glädje kommer alltid i åtta bitar.

Och så hittade jag säsong ett av Young Ones. Jag är i den andra himlen.