Tabloidgenerationen....
Jag döper härmed generationen som innefattar alla födda mellan 1977 och dags dato till tabloidgenerationen. Jag tror att vi saknar tid/intresse/engagemang att läsa något annat än sammanfattningar och se nedbantade nyhetsinslag.
Själv läser jag hellre Metro än Göteborgs-Posten. Trots att jag har en romantisk bild av mig själv sittande vid frukostbordet och läsa allt från ledaren via dödsannonserna till sista sidan. Detta har fram till idag inte skett en enda gång. Men jag vill och önskar att jag orkade. Däremot läser jag alltid med stor behållning långa artiklar i månadsmagasin. Journalistiska mästerverk som sprider sig över många, långa sidor. Kanske är det där pudelns kärna återfinns, i att det handlar om just månadsmagasin.
Alltid när jag skummat igenom dagens Metro på en spårvagn eller buss känns det som att det fattas mig något. Att jag har fått en förenklad bild, att allt är svart eller vitt, eller än mer skrämmande: att jag inte fått någon bild överhuvudtaget. Men jag skrattar alltid gott åt Elvis.
Vanligen läser jag kolumnerna med namnkunniga personer som Göran Greijder, från Dala-Demokraten, eller Boris Benulic som har en förmåga att få mig att se saker ur en annan synvinkel och Alexandra Pascalidou som har ett ohyggligt patos i allt hon skriver. De ger ofta nyheterna en mer nyanserad bild än tidningen i övrigt. Ibland håller jag med dessa tre, ibland tycker jag att de är ute och seglar.
Oavsett min ståndpunkt i frågorna som de berör är det den behållningen jag får av tabloiderna. Det är det som jag känner att jag saknar. Jag tror att vi behöver mer än en tredjedels sida i en tidning för att få en omvärldsbild som utmanar den vi hade när vi öppnade tidningen och släpade oss igenom densamme för att komma dit vi hela tiden ville: i slutet hos Elvis.
Det är därför jag idag beställer en prenumeration på GP. Jag behöver att bli utmanad, upplyst och få lite bättre koll på omvärlden för jag vill inte tabloidiseras in i ett avsnitt av Jay Leno´s Jaywalk.
Jag kommer fortfarande att läsa Metro, men förhoppningsvis med lite mer insikt av vad som står däri, och jag kommer sannerligen att fortsätta att skratta åt Elvis.
I inlägget avses inte tabloid i formatet på den fysiska tidningen utan snarare innehållet i s.k tabloid press där fokus ligger på kortfattade nyheter, kändisar och mode och liknande.
Själv läser jag hellre Metro än Göteborgs-Posten. Trots att jag har en romantisk bild av mig själv sittande vid frukostbordet och läsa allt från ledaren via dödsannonserna till sista sidan. Detta har fram till idag inte skett en enda gång. Men jag vill och önskar att jag orkade. Däremot läser jag alltid med stor behållning långa artiklar i månadsmagasin. Journalistiska mästerverk som sprider sig över många, långa sidor. Kanske är det där pudelns kärna återfinns, i att det handlar om just månadsmagasin.
Alltid när jag skummat igenom dagens Metro på en spårvagn eller buss känns det som att det fattas mig något. Att jag har fått en förenklad bild, att allt är svart eller vitt, eller än mer skrämmande: att jag inte fått någon bild överhuvudtaget. Men jag skrattar alltid gott åt Elvis.
Vanligen läser jag kolumnerna med namnkunniga personer som Göran Greijder, från Dala-Demokraten, eller Boris Benulic som har en förmåga att få mig att se saker ur en annan synvinkel och Alexandra Pascalidou som har ett ohyggligt patos i allt hon skriver. De ger ofta nyheterna en mer nyanserad bild än tidningen i övrigt. Ibland håller jag med dessa tre, ibland tycker jag att de är ute och seglar.
Oavsett min ståndpunkt i frågorna som de berör är det den behållningen jag får av tabloiderna. Det är det som jag känner att jag saknar. Jag tror att vi behöver mer än en tredjedels sida i en tidning för att få en omvärldsbild som utmanar den vi hade när vi öppnade tidningen och släpade oss igenom densamme för att komma dit vi hela tiden ville: i slutet hos Elvis.
Det är därför jag idag beställer en prenumeration på GP. Jag behöver att bli utmanad, upplyst och få lite bättre koll på omvärlden för jag vill inte tabloidiseras in i ett avsnitt av Jay Leno´s Jaywalk.
Jag kommer fortfarande att läsa Metro, men förhoppningsvis med lite mer insikt av vad som står däri, och jag kommer sannerligen att fortsätta att skratta åt Elvis.
I inlägget avses inte tabloid i formatet på den fysiska tidningen utan snarare innehållet i s.k tabloid press där fokus ligger på kortfattade nyheter, kändisar och mode och liknande.
skrev oscar @
1:53 em
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Home