Tomten

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Thomas är vaken.

Står där så grå vid riksdagsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot landet, där båd intern och djur
går kring gården invid sin dunkla mur,
Thomas grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom välkammat hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till fängelse och häkteshus,
känner på alla låsen ---
interner drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Fånge i stallet har ock en dröm:
muren han flyger över
till den frihet han behöver

Thomas smyger sig sist att se
Göran och Anitra de kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
Övervakningskameran klappar han sedan på
nalkas att se de söta små,
att alla är förtryckta:
det är hans största lycka.

Han låser om sig sin tunga dörr,
ser upp emot sin kamera
ja lampan blinkar som alltid förr
och larmet finns att varna
Han funderar över rätt och fel
och över sitt nya häkte
behöver folk någon integritet?
nä de har väl haft så det räcker

Thomas finner sig snabbt till ro
-jag har ju skyddat landet
mot terrorister och fildelare små
bara för att jag kan det
Han ler för sig själv förnöjt
nöjd över nya lagar
stark blir den som ser till stark
och sig själv behagar

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Inte ens Thomas är vaken.