Vid Manitou

Jesus vad svårt det ska vara att gå upp på morgonen. Åtminstone när man vet att man ska sätta sig in i en miljard sidor text. Funderar lite på om det inte går att datorisera en del av hjärnan så att det inte är så förbannat svårt att minnas det som är tråkigt.

Annars kan jag berätta att när Doris öppnar munnen och säger "Vet du?" så kommer jag att springa fort i motsatt riktning, vis efter gårdagen. Hela vägen hem från affären pågick det. "Vet du?". Och det gör man ju aldrig. Och sen visade det sig att man inte ville veta heller. Ni kan få ett exempel. Men inte fler, för det får jag nog inte och ni vet ju hur rädd jag är för att åka på pisk av henne.

- Vet du?
-Näe
-När jag var liten så fanns det en hund som var korthårig och hade kulorna väl synliga. Då tog jag på mig det rödaste läppstiftet jag kunde hitta....

I det här läget gör jag mig beredd att fly fältet, flytta till ett annat land och byta namn och ansikte.

-nejnejnejnejnejnejnejnej, säger jag.
-nej men alltså, fortsätter hon, jag och kompisen pussade på gladpack och tryckte sen dit det på hunden.

Betänk att det här är en av många "vet du?" episoder som utspelade sig under de där långa hemska minuterna. Jag drar nog, vad sägs om Thailand?