vetifan

om det var så genomtänkt att sträcka sig i vänstra skinkan.


Men jag vann iallafall matchen.

Blogger

Hade jag orkat hade jag flyttat från Blogger. Men det orkar jag inte.

Det var några dagar sedan sist och det enda som hänt är att jag inte orkat med att försöka ta mig in hit så jag kan skriva.

Sen har jag ju förstås sett en massa avsnitt av Du är vad du äter. Det är mitt nya favoritprogram. Eller båda faktiskt.

Det engelska är lite bättre än det svenska, men det beror nog mest på att Anna Skipper inte är lika intresserad av färg och form på avföring som sin engelska kollega.

h j ä l p

Fan vad ohärligt det är att vakna upp efter fem timmars sömn i en lägenhet som ser ut som ett halvt helvete, bara för att inse att det troligen är dags att börja städa så att jag inte blir arkebuserad av Doris när hon kommer hem.

Som grädde på moset är det dags att åka till svärföräldrarna.

Doris: "....bara du inte sitter och sväljer och har kväljningar hela middagen"

Oscar: "..klart inte, jag drack inte ens de sista timmarna."

Hon läser ju här, så förlåt att jag for med en liten vit osanning, jag kan ha druckit något litet de sista timmarna, jag sa bara att jag inte hade gjort det för att du inte ska vara orolig. Så bakis är jag faktiskt inte. Eller är jag det?

Miljonären

Igår fick jag ett meddelande från svenska spel.

Jag hade visst vunnit en del pengar.

Jag såg dollartecken.

Fem jävla rätt på Lotto och en massa (tre tilläggsnummer) rätt.

125:-

Har nog aldrig varit så nära att bli miljonär någonsin.

Ingvar Oldsberg

Den gamle goa På Spåret-Ingvar, tillika alko-Ingvar, befann sig idag i närheten av en bilexplosion i centrala Göteborg. Han berättade att han inte ens hann tänka när bomben detonerade.

Det gör att jag ställer mig lite frågande till vad den gode Ingvar egentligen hade avsett att tänka i en sådan situation. Efter att ha sett åtskilliga avsnitt av På Spåret vet jag att han kan tänka, så det behöver man aldrig tvivla på. Så...vad skulle/borde han ha tänkt.

Det kan egentligen bara Ingvar svara på, om ens han, men jag tänker försöka:

1. Ojdå, där small det visst
2. Det var länge sedan jag drog en göteborgsvits, kanske något med Kålle, Ada, Osborn och en bilbomb?
3. Undrar om det var en sån där etanolbil, man har ju hört att explosionsrisken är stor.
4. Hmm....vart ställde jag bilen?
5. Undrar om det skulle smaka bensin om korven om man grillade den där?
6. Vart är kamerorna?

Men frågan är om man överhuvudtaget behöver tänka i en sådan situation. Jag hade nog blivit rädd och sökt skydd. Rent instinktivt, utan att tänka.

Annars är det ju rätt gott med korv.

Härdsmälta

Jag har nog inte varit så nära gråten på flera år som jag var igår.

Till en början tyckte jag att det var rätt fint med de blå, vita och bruna ränderna som diagonalt upptog hela skärmen. Såg lite ut som en Paul Smith-slips. Mmmm, jag gillar ju Paul Smith-randigt tänkte jag, fast kanske inte på skärmen. Så jag startade om, eller: jag försökte starta om. Men eftersom den inte startade kan det ju inte vara fråga om en omstart, så egentligen stängde jag nog av.

Panik. Och erfaren som jag är, med tanke på att det är andra gången på två år, så vet jag att det är moderkortet som pajat. Och jag kommer troligen inte att orka köpa ett nytt, speciellt inte med tanke på att jag får en ny dator om mindre än två månader. Har någon en dator som bortskänkes är det bara att droppa en lina.

Tack Jens för att jag fick låna en av dig.

I sometimes wish I was Famous

Nä så är det väl ändå inte, det önskar jag mig inte alls.

Jag har redan fått känna på lite av kändisskapets baksidor.

En gång skickade en "fellow blogger" en bild på vad han trodde var mig, promenerandes utanför hans fönster med två franska bulldoggar. Fnys, harry är engelsman och inte någon uppblåst och pompös, chevrédoftande, rödvinsfläckig fransos. Någon liten tid senare skrev han att han hade sett mig och Doris promenera i solskenet.

Se där ja, en alldeles egen stalker. Nåväl han hängde väl inte direkt utanför vår lägenhet i tre dygn med kissbyxa och ett teleobjektiv. Och jag tog inte ens illa vid mig. Faktum är att jag spanat efter honom och andra bloggers här i vår stad och ibland tror jag att jag sett honom, såväl som Mikebike, som fröken J och andra.

Sen var det tjejen som satte sig ner vid demolition-monstret och sa: Jaså det här är Harry?

Efter att jag tappat skägget och stirrat frågande på henne, berättade hon att hon hade lagt ihop två och två och räknat ut att jag var jag och att Doris var Doris och att Harry var just den hunden.

Hade på något konstigt sett inte räknat med att någon skulle känna igen mig. Korkat med tanke på att jag lagt ut flera bilder på mig. Men å andra sidan gör väl inte det något, jag är ju inte så hemlig av mig. Men jag hade inte räknat med att grannen skulle läsa bloggen. Majorna lär ju vara den bloggtätaste stadsdelen per capita i världen.

Det är ingen idé att försöka, jag tänker ändå inte avslöja vilka andra bloggare som bor här i området.

dödssynd

Är lite avundssjuk på Harry.




Det är fan ingen som tycker att jag är duktig när jag går på toaletten utomhus.

På tv

För att vara någon som avskyr så kallade dokusåpor, ser jag ganska ofta på just sådana. Oftast är det för att Doris gillar det och som den velourman jag har blivit vågar jag inte be om fjänken (fjärrkontrollen reds anm). Så på så vis kom det sig att jag har sett varenda avsnitt av Idol 2006 och jag tycker lite om det. Inte så att jag tycker om det lite eller att jag är enbart positiv, det jag försökte mena, tror jag, är att jag har en del tankar och åsikter om det. Programmet alltså.

För det första är det svårt att, under uttagningarna, fokusera blicken på rutan under ett helt avsnitt, för det mesta brukar jag gömma mig lite bakom en kudde eller Doris och rodna lite lätt. Jag förstår inte riktigt hur man kan leva i en total avsaknad av självinsikt. Men det är ju rätt underbart med lite feel-good tv, jag känner mig trots allt som en rätt ok människa när jag ser förfallet på skärmen i skepnad av en finnig sextonåring med stripigt hår från, jag vet inte, säg Gränna. Eller vänta, säg Borås. Boråsmongo är ett bra uttryck.

Sen är det ju den där juryn. Claes Clabbe av Djuptragisk som aldrig lyckats med något i hela sitt liv förutom att konkurrera med Stig Helmer om titeln svensk folkhemstönt. Kishti, Kishti, Kishti, ja inte fan är det något magiskt eller hallelujah med henne inte. Sen bröderna glansskalle är ju så söta att man skulle vilja ta med en eller båda hem och mata Harry med.

Men underhållningsvärdet finns väl där någonstans. Fast jag är ju rätt lättroad.

ähum

Doris: Kan inte du trycka mig lite på skuldran?
Oscar: Visst
D: Vänta, jag ska bara lägga mig så att du kommer till
O:???!?? Hehe

Fotboll

Det är väl dags att uttala sig om det där med chippen och zlatan och vem mer det nu var....

Det var rätt att skicka hem dem. Skicka hem hela truppen tycker jag.

Skicka dit Kalmar FF. Det är inga problem, det går nog bra mot Lichtenstein. Det är jag övertygad om.

Eller som Klas G Johansson sa: "Lichtensteins bästa spelare arbetar deltid som bilmekaniker och spelar till vardags i ett division 4-lag i Schweiz".

Det kan eventuellt vara det sista inlägget om fotboll i den här bloggen så håll till godo.

Säg till om ni vill snacka dart eller någon mer civiliserad (alkoholvänlig) sport.

Ibland blir det inte helt rätt...

Oscar: Han vill inte vara med mig...han vill bara ligga med dig.


Det är ett under hur hjärnan fungerar ibland. Fast det var ju sant, just då, men ändå lät det så fel när det kom ut.

"Harry"

Doris toffla kommer inte att överleva veckan.

Sådärja

Efter 100 mil i en lånad volvo v70, en hundutställning, kaffe i Södertälje ligger det idag en liten vitbrun herre i soffan med Doris och snarkar ljudligt.

Lätt en av de bästa dagarna någonsin.

Bilder kommer.

Oscar kölappsfascisten

Jag brukar vara rätt vänlig och trevlig sådär. Man kanske skulle kunna säga att jagj t.o.m. är lite hjälpsam emellanåt. Men, det finns tillfällen då jag inte är alls lika trevlig och knappt hjälpsam eller tillmötesgående alls.

Idag var jag på banken och som den goda människa jag är tog jag en kölapp, fyllde i formuläret och väntade på min tur. Jag satt där i godan ro och väntade. Jaha fyra nummer kvar, tre, två, ett. Jag reste mig och så fort mitt nummer dök upp började jag vandringen mot kassan. Allt gick bra de första tre, eller så stegen, sen dök han upp. En äldre gentleman (fnys) någonstans mellan 76 och döden som glidtacklar mig i sidan och går mot kassan. I handen håller han upp en kölapp med nummer 95, jag hade 99. Jag tittar lite frågande på honom och han säger: "det är mitt nummer nu". Det är det inte alls det, säger jag och tränger mig förbi.

Han försöker komma förbi igen: "Mitt nummer är lägre än ditt, alltså är det min tur nu", jag replikerar: "Det är väl för fan inte mitt fel att du sitter och sover när de ropar upp ditt nummer eller?". "Jag sov minsann inte, men man såg inte tavlan där jag stod"
"Men då kan du väl sätta dig så att du ser taveljäveln nu när du tar nästa lapp", säger jag och blänger föraktfullt på hans ljusa kostym och slitna skor.

Där trodde jag att det var över, att kriget var vunnet och segern i hamn. Men icke då. Gubbfan försöker tränga sig fram även efter det att jag jag lämnat över papper och pengar till kassörskan samtidigt som han blänger ihärdigt på henne. Men hon är på min sida, tittar på honom och ber honom ta en ny lapp. Han vänder på steget och går samtidigt som han muttlar: "jag ska byta bank".

Kassörskan tittar på mig, avfyrar ett snett leende och säger, "det hoppas jag verkligen"

Som sagt ett oändligt härj på banken och det enda han hade behövt göra var att säga: "Jag missade visst mitt nummer, tror du att jag kan gå emellan".

Självklart min herre, jag har ingen brådska. Jag är ju trots allt ingen köfascist.