Sprang på något sköj

Statcounter, Sitemeter

Det är jävligt märkligt att det hela tiden dyker upp träffar på bilder på den här sidan som inte finns och aldrig funnits på bloggen.

Idag har det varit fem träffat på en hockeyfrillskille som jag aldrig tidigare sett, än mindre lagt upp på bloggen, eller länkat till.

Jag tror att google har börjat med associationsträffar. Någon på Google har bestämt att min blogg luktar lite hockeyfrilla och börjat föreslå att alla som söker på hockeyfrisyr ska hamna hos mig.

Vid närmare eftertanke kan det nog stämma.

Om någon timme eller så kommer det att ligga ett flertal foton från i lördags här, och jag tänker fan inte censurera något, så ni som var här bör känna er rädda.

Och ni som inte var här bör känna er rädda då jag eventuellt lägger upp en video på när undertecknad bränner av Dio´s Holy Diver i karaokeversion.

Superhjälte...

Jag köper att man kan blåsa kalluft för att kyla ner saker som eld eller metall, eller varför inte vatten. Det är ok, det är väl kanske inte troligt men omöjligt är ju lite långt att gå, det har Arkiv X-tittandet lärt mig.

Visst, man kan springa jättefort, hoppa jättehögt och vara jättestark, även jag har sett Magnus Samuelsson och Mariusz Pudzianowski och det där med springandet och hoppandet kan man se under OS eller friidrotts-vm på tv.

Mitt problem är det där jävla flygandet. Det går ju inte. Inte utan något som driver en uppåt som raketbränsle eller något sådant. Man kan fan bara inte lyfta en handen och sen fara iväg i vertikal riktning.

Det luktar trickfilmning och speglar om det här. Eller har han något under tightsen (något har han väl förhoppningsvis) och capen.

Jag blir inte klok på det, det är lika oförklarligt som David Copperfield eller Bert Karlsson.

Här på går´n

Här på gården bor det en hel del människor, en del tjocka, en del långa en del smala och korta, en del märkliga. Under den sistnämnda kategorin hamnar en tant som bor här.

Tanten, vi kan kalla henne Agda, har fönster in mot gården. Där i fönstret ruskar hon ut sina nattkläder, kuddar, örngott och lakan vareviga dag. Hon sticker ut nosen för att se om det finns någon att tala till. Agda talar nämligen sällan med någon, hon talar till. Hon talar till till den milda grad att man får upprepa sig sjutton gånger för att få en syl i vädret och inte ens då får man avbrotten att vara särskilt länge. Men även om Agda sticker ut nosen så är det inget mot öronen hon skickar ut genom rutan. Agda är nämligen en sån där som håller reda på allt och alla, hon vet allt och hon har en åsikt om allt.

Agda vet vad jag heter, vad jag jobbar med och exakt vart jag bor. Agda kan minnas allt det här trots att hon är mellan 75 och döden. Jag känner på mig att livet är lite lättare så länge man håller sig väl med henne, jag tror att hon kan vara lite farlig annars. Sådär styckmördartokig.

Agda pratar urgöteborgska i en så gäll ton att vissa av hennes ord försvinner ut i frekvenser som bara hundar och fladdermöss kan höra. Hon har en pojkvän som bor i trappen bredvid, de brukar mötas med sina rullatorer under huset i gången och dricka sprit i flaskor de gömt i mangelrummet. Annars avnjuter de gärna frukost utanför vår port och kan där ses inmundiga en stadig och dignande spritbuffé.

Agda skriker åt människor som glömmer att stänga dörren ner till tvättstugan att de inte förtjänar att bo här.

Är det någon som vill köpa henne?

...

Det var tamigfan på tiden för denna trenden nu.

Gött. Jag är inne.

Rent-a-Wreck

Hoppla. Så upptäckte jag att vattenpumpen på bilen var kass. Bara att åka tillbaka till handlaren och skälla lite. Jag var inte på mitt bästa humör i telefon, så det första han sa när jag kom var: "jaha, då får jag väl ta tillbaka bilen".

Men det behövde han inte, han behövde bara stå för reparationen. Sagt och gjort så blev det så. Och det var då det hände.

När man lämnar in bilar på reparation får man rätt ofta en lånebil av antingen verkstaden eller bilmånglaren. Jag hade tänkt mig den svarta Volvo s80:n som stod där, eller kanske SAAB-cabben, eller Audi a8:an eller så kunde jag tänka mig att de skulle rulla in en stor fläskig blingblingig Cadillac Escalade. Men det gjorde de inte. Han kom ut med en nyckel till en i stort sett vit Ford Sierra från gud-vet-när som har gått gud-vet-hur-många-mil och som saknar det mesta som kan anses livsnödvändigt även i länder i tredje världen. Som stereo/radio, fungerande fläktsystem, fungerande koppling, motor, ja ni förstår nog säkert. Detta resulterade i att jag fick köra omkring och skämmas hela dagen igår på alla mina ärenden. Varje gång jag startade bilen (starta bilen måste man göra genom att ge full gas samtidigt som kopplingen måste släppas upp med milimeterprecision) steg ett blåsvart väldoftande rökmoln upp ur bilen, det går nästan inte att backa utan att få tre motorstopp och oljenivån vet ingen i världen hur det står till med, det är nämligen omöjligt att hitta något sätt att öppna huven på.

Härliga tider.

Så ser ni en vit Ford Sierra som ser ut att köra själv eller av ett spöke eller så, är det troligen bara jag som ligger på golvet och skäms.

Män är från Mars, kvinnor från Venus och trummisar från Pluto

Kommunikation är ett centralt tema i den här bloggen, liksom i många andra bloggar och forum.
En bra kommunikation är a och o i de flesta fall av mellanmänsklig interaktion. Det är nog de allra flesta överens om. Däremot finns det människor som påstår att det inte finns något sådant som en manlig eller kvinnlig kommunikation, andra säger att det möjligen finns, men att den i ett sådant fall är socialt situerad eller konstruerad. Ytterligare någon (jag) kan tydligt se skillnader i mäns och kvinnors kommunikation i ett historiskt perspektiv och då gå så långt tillbaka som stenålder och järnålder. Jag vågar dock påstå att det finns väsentliga skillnader, sedan skiter jag högaktningsfullt i vad de beror på. Jag är inte intresserad av orsaker, jag är enbart intresserad i att påvisa ett existerande faktum. Det finns skillnader. Stora skillnader.

Den största skillnaden verkar vara att kvinnor kan prata i en mindre evighet utan att säga något. Alls.

Å andra sidan känner jag på mig att mäns oförmåga eller ovilja att tala i längre perioder än, låt oss säga, ett reklamavbrott är ett bra komplement till den kvinnliga kommunikationen.

Dessutkom är trummisar överlag ett jävligt knepigt släkte. Det har empiriska studier visat. Alltid trevliga, men för det mesta exentriska.


Så, vem vill kasta första stenen?

Happy Birthday mr. President

När man fyller 15, fyller man moppe och lagligt ligga.

När man är 18 har man fyllt, körkort, folköl och fritidsgårdskrog.

När man fyller 20 fyller man bolag och tungt MC-kort.

Men vad fan är det när man fyller 25? Ångest, misär, risk för lårbenshalsfrakturer vid fall?

Nåväl det är bättre än att fylla 26, för då fyller man dyra tågbiljetter och telefonabbonemang.

Hursomhelst fyller jag ångest och lårbenshalsbrott imorgon.

Grattis din räv. Tackar.

Men vafaan

Jag ska nog köpa mig en skinnväst, börja kasta dart igen och bli ännu fetare.

Jag ger upp.

Gonatt.

Dödsstraff?

Läste om Hagamannen i tidningen idag. Fjorton år var det visst. Man kan spekulera i om det inte var lite lite och om man verkligen ska ha rabatt när man uppenbart försöker mörda någon och råkar klanta till det. Personligen hade jag nog sett livstid. Som för Leif Axmyr, även om Axmyr är ett kapitel för sig, han borde ju ha livsstid bara för den där frisyren han har. Stackarn som råkade mörda en politikers styvson, han lär väl inte se dagens ljus igen. Förutom på permisionerna då.

Man kan reflektera över mycket. Jag kom in på det där med livstid, alternativt dödsstraff, idag när jag körde förbi Järntorget i fisktransportbilen. Det finns ett hemskt brott i Sverige som inte kan straffas hårt nog men som inte straffar sig alls. Om inte någon delar ut en rättmätig knytnäve då. Det är så jävla ohyggligt att jag darrar lite lätt på handen när jag skriver det här. Jag mår dåligt inombords när jag stöter på fenomenet och måste alltid vända blicken åt annat håll.

Det finns vissa typer av människor som är överrepresenterade i brottstatistiken, enligt undersökningar. Dessa är:

1. Tjackpundare (amfetaminmissbrukare på svenska

2. Människor som semestrar i husvagn, dricker Pripps Blå, slår sina fruar och är bröder till sina barn.

3. Människor? som kör omkring i stora amerikanska 50- och 60-talsbilar lyssnandes på Eddie Meduza, dricker Pripps Blå, slår sina fruar etc....

4. Medelålders fetlagda män som spelar dart

Hursomhelst så såg jag en jävel i skinnväst, troligen hemmahörande i kategori ett. Jag kända för att svänga in framför Pusterviksteatern, hopp ur bilen och hoppa på honom och hans jävla cykel med en välriktad karatespark. Jävla skinnvästpajas. Men det var väl tur att jag inte gjorde. Jag hade troligen sträckt ljumsken, knäckt skallen och brutit lårbenshalsen och dessutom missat.

Men en brun jävla skinnväst, dessutom med en svart t-shirt under och ett par troligen tidigare vita sneakers. Nästa gång ska jag "whoop his ass". Hårt och länge. Någon måste väl se till att lagen följs.

I am the Law.

Cashmachine

Så har man köpt sig en bil.

En rätt fin bil, om man bortser från rosthålen som måste lagas och delarna som måste bytas. Men jag tror nog att det ska bli rätt bra till slut. Harry får plats i bagaget och kan titta ut om han så önskar. Det räcker för mig.

Men som sagt, det är en liten chansning så man for hoppas att det slår väl ut. Men jesus vad rolig den är att köra. Pigg och härlig.

Fy fan

Jag skriver ju inte så ofta nu, jag vet. Men jag jobbar. Och inte med datorer, åh nej, krabbmannen säljer fisk och ja, hmm..krabbor. Detta har resulterat i en hel del intressanta middagar med Doris. Som en hummerlunch t.ex. Och så får jag ju träffa en massa ohyggligt härliga tyskar.

För en liten update så är hunden född och skall hämtas så småningom. Det kommer att bli en Harry som tidigare bestämt. Han kommer att äta upp halva inredningen i lägenheten och kissa på Doris, även det precis som tidigare bestämt.

Och så behöver vi en bil. En billig bil, gärna runt tio tusen eller så. Är det någon som har en, låt oss säga, röd Nissan Sunny -89-93, då helst femdörrars som kan ta sig framåt och även backa och som behöver en ny husse så kan ni väl hojta.

Köss.

Orsak, verkan, social stigmatisering

Jag har aldrig varit någon tuff fotbollskille. Jag lekte tuff på andra sätt än att sparka boll, så jag förstår mig inte på det där riktigt. Jag förstår offsideregeln och varför det blir hörna ibland och inkast ibland och så vet jag när det blir frispark eller straff. Det jag inte förstår är att vuxna män gråter när Sverige åker ur turneringen. Och snacket efteråt. Sverige spelade i samma klass som, låt oss säga, Kalmar FF, fast ändå lite sämre. Ändå sägs det att det var oflyt som gjorde att man ställde upp sig med blottad stjärt mot tyskland. Så är det, Sverige kan spela hockey, curling och hoppa i en pool från några meter. Jag kan inte heller spela fotboll, när jag backar några meter för att lägga en straff vet man aldrig om bollen kommer att sitta i högerkrysset eller hamna någonstans i en förstad till Riga. Det kanske är därför jag inte riktigt kan ta det på allvar. För att jag ser det som det Lottospel det är.

Sen var det ju det här med Zidane. Gott åt honom måste jag säga. Det enda jag är lite nyfiken på är vad den där italienska linguini-sprätten sa till honom. Förmodligen något på italienska eller engelska för vi är väl alla bekanta med hur fransmän upplever det när människor inte pratar just franska med dem. Man får vara glad om man får en sur blick och en rygg emot sig, men man bör förvänta sig en skalle i bröstet.

Det sägs ju att svenskar lider av självförakt. Jag tror snarare att svenskar är väluppfostrade och utan större divalater, i gemen alltså, inte jag. Det är därför vi har lite svårt för oförklarliga spanjorer, tyskar, italienare och framförallt de genompompösa fransoserna med sina brieostar, baskrar, randiga tröjor och skräpbilar. Ce nest bon. Eller vad fan det nu kan tänkas heta.

Adieu, mon cherie.

Tysk, Rysk eller helt vanlig?

När man är en vandrande turistattraktion lägger man ibland märke till vissa tendenser. Jag jobbar alltså i (på?) en av de stora turistattraktionerna i Göteborg och återfinns garanterat i ett tusental tyska familjefotoalbum. Jag är helt övertygad att det kommer att finnas människor i varenda tysk liten by som sitter och tittar på mig när jag håller upp en havskatt, visar tänderna och berättar att den heter Zee Wolf och neunundachtzig och sådant. -Åh kommer ni ihåg den där otroligt ståtlige mannen i röd tröja där i Göteborg, varför tog jag aldrig hans telefonnummer, kommer damerna att fråga sig. Och så vidare.

Tyskar är alltid de skummaste som kommer in. Så fort turistbussen lägger till så luktar det lite tyskt, man hör pansarvagnar i bakgrunden, det luktar bratwurst och lederhosen. Man behöver inte fundera speciellt länge på om det verkligen är en tysk i butiken. Men det finns några tydliga tecken:

1. Stentvättade jeans. Jag visste inte ens att det var lagligt att handla med sådan längre, försöker dra mig till minnes ett handelsembargo från 1987, men jag kan ha fel.

2. För korta stentvättade jeans, är det mode i strumporna i das vaterland? Och om det är det, vad är det för speciellt med tubsockor som gör att man måste visa det.

3. För korta stentvättade jeans och Nike Air-kopior. Alla har det i landet i söder. Det kan vara så att det krävs i grundlagsförfattningarna.

4. För korta stentvättade jeans med diverse färglada tygmärken. Whats the muthafuckin deal? Okej jag erkänner, jag har haft min beskärda del tygmärken genom åren, men det är långt ifrån samma sak. Mina var häftiga skateboardmärken, tuffa hårdrocks- och punkband, inte ett märke på en Trabant i motljus.

5. Det absolut säkraste tecknet är när någon glassar omkring i affärer i centrala Göteborg, miltals från närmaste badstrand (typ) iförd ett par birkenstocktofflor, ett uringult illasittande linne, Dame Ednas solglasögon och ett par blåvitrandiga bikinitrosor. Nationalitet behöver man inte tvivla på.

Hur som helst verkar det inte vara mycket som förändrats sedan östblocket och muren föll. Östtysklandsmode är ett heltyskt problem. Vem kan vi skicka för att hjälpa dem?
Sen är det ju det här med världsspråket tyska. Som alla talar. I Tyskland vill säga.

Tyskland hade en gång för många år sedan en ledare som tyckte att den tyska kulturen med små lädershorts, korvar och för korta byxor var så bra att han ansåg att den borde införlivas i alla land i hela världen, med tvång om så skulle behövas. Det gick väl sådär kan man säga och han slutade sina dagar i en bunker. Tyskarna fick då lägga det hela på is ett litet tag, men nu är de tillbaka med språket. Det tyska språket är så fint att man åker på missionsresor för att sprida det. Tanken är nästintill genial. Vi åker runt i hela världen, spenderar pengar överallt och då talar vi enbart tyska. Eftersom alla länderna med sina invånare tycker att det är trevligt med pengar så tvingar vi dem att tala tyska med oss. Annars kan vi ju inte handla eftersom teckenspråk på tyska inte fungerar då det ser ut som någon slags kampform.

Så nu står jag där och säger neunundzechstig, jawohl mein herr, danke, bitte schön, kartoffel och das ist ein grosse bratwurst, Jürgen. Som en del av den tyska invasionen.


Idag var det ryssar inne. En kvinna (50+) hade platinablont hår, mörklila läppstift, för mycket rouge, och jeans och jeansjacka. På såväl jeans som jeansjacka satt det stora neonrosa-gröna tygmärken med namnet Chanel skrivet på. Kopia? Snyggt? Njaeee, men så var hon ju rysk.

Fem minuter till för helvete

Idag var det ingen bra dag, jag var tvungen att gå upp en kvart tidigare för att gå till jobbet. Idag har jag varit vaken för länge, så jag ställer fram alarmet fem minuter. Och sen ska jag snooza i nio minuter.

Efter det ska jag stressa i mig en frukost och vara tvungen att sätta ett nytt världsrekord i Stigbergsbacken, sorry Mikebike.

Om någon frågar mig om jag har fem minuter att avvara de närmsta veckorna ska jag slå den jäveln. Hårt. I magen. Kanske på läppen. Eller troligen inte, men jag ska blänga. Elakt.

Jubileum

Hmm...missade visst att bloggen fyllde 400 för några inlägg sedan. Skumt, men grattis bloggen.

Kanske borde bjuda den på tårta.

Själv ska jag snart jubilera. Det blir nog tårta då med. Fast det är ju några veckor kvar.

Welcome to the jungle

Ok. Ok. Ok. W. Axl Rose biter en väktare i benet. Det är Rock n Roll så det stänker om det. Och det är ganska fånigt att göra sånt om man inte är en rockstjärna, men det är han ju. Ut i fingerspetsarna, det var därför Guns n Roses inte kunde hålla ihop och det är därför bara snälla rockband kan hålla på i hundra år. Som Rolling Stones, Vikingarna, Iron Maiden och de två gossarna från Led Zeppelin. Mannen är så mycket rockstjärna att han borde dött för en tio-femton år sedan. Det är egentligen hans förbannade plikt, men han är väl för självupptagen och psykopatiken går väl så djupt att han inte är mottaglig för den sanningen.

Det är något fel i Sverige. Det är vad Rose-incidenten har lärt oss.

Axl fick 40000:- i böter, vakten fick 10000:- i skadestånd.

Det är väl som vanligt jag som är dum när jag tänker att det borde varit omvänt. Borde inte vakten fått 40000:- och brottsofferfonden 10000:- eller något sådant. Varför ska staten håva in 40 papp i bötespengar, betalar vi inte redan skatt i det här landet?

Norrmännen kommer

Det är med en viss fasa som jag idag ger mig ut till havet med Doris och hennes väninna. Jag har nämligen hört att det finns norrmän vid kustbandet.

Så då vet ni, om jag inte kommer tillbaka, att jag troligen blivit harpunerad.

//Kapten Ahabs vite vän.

Bajsblogg

Folk har ett jävligt suspekt förhållande till sin avföring. Så idag ska vi behandla den sista utposten, kungen av tabun, idag ska vi prata bajs.

Alla vet att alla andra går på toaletten, att man urinerar är inget som någon sticker under stol med, men den stora tvåan är det ingen som vill kännas vid. Det är så hemskt och hemligt att det finns hela regelverk hur man ska förhålla sig till det hemliga toalettbestyret. De största problemen verkar vara akustik och odör. Man vill ju inte gärna att det ploppar till i stolen så att någon kan höra det och därmed avgöra vad som sker bakom den alltför ofta tunna dörren, men frågan är om det inte anses vara värre när det luktar. För oss som har varit på Roskilde och Hultsfred är det helt klart att det luktar och att det luktar olika. Det finns några knep man kan ta till, tändstickan, doftsprejen, eller det lite farligare: att helt enkelt hålla sig.

Jag vet människor som vägrat göra tvåan så pass länge under längre bilresor att de nästintill svimmat, och detta enbart för att de inte vill att andra ska veta att de är som alla andra. Doris syster spenderade en afton, nåväl, en del av en afton hemma hos en nyvunnen bekant som hon sedan gifte sig med. Någonstans under kvällen började det trycka på lite i ändalykten. Ett svårlöst problem med andra ord och vad gör man då? Går in på toaletten, lägger lite papper i vattnet och vrider på kranen för säkerhets skull? Kanske ställer ett badrumsfönster på glänt?

Nä det är ju helt klart lättare att cykla sju kilometer hem. Bara för att inse att det inte går att klämma ut något och sedan cykla sju kilometer tillbaka. Här kan jag tillägga att hon är rätt vältränad, vilket man kan förstå med tanke på allt cyklande det måste bli.

En gammal vän i en annan stad hade t.o.m. ett credo gällande det här med att lägga kabel: Du kan sno min fru, skjuta min katt och stjäla min bil, men ge fan i att klubba på mitt dass.

Doris mamma bakar något som de kallar för saxbröd. Fundera på det en stund.

Doris gör dock aldrig tvåan, hon öppnar bara ett fack i sidan och släpper ut doft av rosor och violer.

Keeping it real

Ibland saknar jag verkligen mitt 8-bitars Nintendo. Tänk att få sitta och spela lite Super Mario, Kung Fu eller Ice Climber. Härligt. Funderar på att ladda ner lite ledmotiv och drömma mig bort. Hade ju varit gött med mysigt att suga i sig en flaska vin och knappa på kontrollen.

Du kan väl hemligheten till evigt liv?