321

Mellanmänsklig interaktion kan innebära den svåraste av tortyrer.

Hala fiskar, några kilo räkor och en kräfta vid liv...

Jag har börjat min nya karriär. Innan igår såg jag inte skillnad på en torsk och en makrill (nästan) men nu känner jag till allt från pilgrimsmusslor till marulk och rödspätta. Luktade faktiskt inte så mycket fisk som jag hade trott. Fick dock en smärre hjärtinfarkt när mot slutet av dagen en kräfta högg tag i mitt finger (inte kukfingret dock). Trodde garanterat att de inte kunde överleva en tretton-fjorton timmar utan sjö eller hav.

Annars kan jag meddela att Doris verkligen har "buns of steel", jag stod på hennes stuss igår och hon kunde lyfta mig upp och ner. Flera gånger, är inte det imponerande så säg.

På tal om Håkkin kan jag bara säga: "Smackebonk"

wtf part ?

Jag drar lite i Doris ena vante. Lite förstrött sådär, när vi väntar på vagnen. Inget uppsåt eller så, inga konstigheter alls. Vi är rätt trötta efter en hel dags rännande på staden, med borttappade och återfunna guldringar, besök på gamla arbetsplatser och en del inhandlande.

Ja hursomhelst sitter vi där och väntar på vagnen (spårvagn för stockholmare och annat löst folk). Sitter alltså och väntar på linbanan, eller jag menar spårvagnen. Drar lite i hennes vante, inget uppsåt. Inget alls. Inte så mycket heller. Som jag drar alltså. Det är då det kommer:

Doris: ...Du drar i mitt kukfinger.
Oscar: ?!?!? (Dubbelvikt)

Vinternatt...

Efter en hård och ovanligt lång tentamensskrivning var jag på intet sätt mentalt kapabel att få ner en endaste bokstav. Även idag finns ett visst motstånd i det mentala, men jag ger det ett tappert försök.

Fick en riktigt romantisk upplevelse igår. Var på väg hem från en trevlig kväll hos Bonnjäntan, när jag plötsligt stannade upp i Slottsskogen, inhalerade djupt och tittade upp över trädtopparna på en himmel full av stjärnor som jag inte kan namnen på. Kom på att det sällan stannas upp på det där viset. Att man alltför sällan smakar på nuet. Det var den första tanken.

Den andra tanken var att det var oerhört synd att jag inte har en digitalkamera. För jag kände att jag ville dela med mig av det till er. Jävligt skumt det där, bloggen och bloggandet och bloggvärlden i stort har verkligen gjort avtryck i min verklighet. Måste köpa en kamera.

Elitlistan

På hugget idag. Läste en artikel på http://www.dn.se om en maillista där en massa kändisar och kulturpersoner ingår.

Såg väl inga större bekymmer med det, att snacka lite skit kan ju vara utvecklande. Det som retar mig mest är att i en artikel som handlar om artikeln refereras det till kvällstidningspajasar som journalister. Man vågar ju bara hoppas att de missade att sätta ut en ironiflagga i den meningen.

Läs artikeln

Svar på tal

Bara för att jag fortfarande är lite irriterad misstänker jag att det kommer att dyka upp svar i likhet med detta på tentan imorgon:

A: Man kan säga att det finns en grundläggande skillnad mellan tysk och amerikansk-engelsk uppläggning av hur man organiserat yrkesutbildning (på s.k. sekundär nivå). Ge en kortfattad beskrivning av denna skillad.

Den stora skillnaden är att den amerikansk-engelska uppläggning sker på engelska vilket tyskar i gemen har svårt att förstå. På samma sätt tenderar engelsmän och amerikanare att vara ännu sämre på tyska än vad tyskar är dåliga på engelska. Därför är kanske den engelsk-amerikanska varianten att föredra om man ska välja mellan de två.

Oscar tar revansch på banken..

Han stegar in resolut och jävligt förbannad på det lokala bankkontoret.

- Hej, säger hon.
- Mm, får hon till svar av den unge stilige mannen med den bryska uppsynen

Han lägger fram avin och stirrar stint på henne.

-Är du kund hos oss?
-Inte länge till, muttrar han genom skäggstubben
- Då blir det en avgift på....
- Det blir det inte alls det, jag är kund här, har varit er kund sen innan jag föddes och tänker inte betala några straffavgifter. I så fall betalar jag hellre hos de på andra sidan gatan och tar alla bankärenden med mig, eftersom de inte tar ut avgifter för sina kunder.
- Jaha, på så vis, ehum....(harklar sig, tittar över axeln efter den äldre personalen) vi kanske kan hoppa över det för den här gången då.

Med lättat hjärta steg han in i butiken runt hörnet och köpte sig en krokofant, nöjd över att sparat åtminstone 45:-, med krokofantinköpet inräknat.

Jadajada

Livet trivs i mitt sällskap märker jag. Livet trivs med att jävlas med mig. Life´s a bitch, som man brukar säga. Sanningshalten i det påståendet kan diskuteras. Livet är en hynda? det förutsätter att livet skulle vara en kvinna. Idag känns det mest som en byråkratisk, rundlagd, medelålders man.

Igår upptäckte vi att vår soffa, som var vit, antagit en något mer kornblå färg. Både jag och Donkan har rätt nya jeans, som dock varit tvättade några gånger, men när byråkraten eller livet är igång så vet man hur det slutar. Kornblå soffa. Dyr soffa, att få nytt tyg till den skulle gå 5-6000:-. Kulkul. Får försöka med allt från medel till maskintvätt innan vi går så långt dock, dessutom kan man vända kuddarna. Misstänker att det är mina Filippa K-jeans som ställt till det. Därför sitter jag på en filt när jag skriver det här.

Promenerade i godan ro ner till banken för att betala kåravgift så att jag får skriva tentan jag kommer att misslyckas med imorgon. 50:- avgifta tack. Men jag är ju för bövelen och sju samurajer kund hos er. Men det spelar ingen roll, du måste betala över internet för att slippa avgift.
- Menar du att jag ska gå hem och betala räkningen och komma tillbaka för att få en stämpel?
- Just precis.
- Allvarligt? Jag byter fan bank, hur svårt är det? Stämpla räkningen ta emot pengar och skit i att försöka skinna mig på femti spänn, subba. Sa jag inte dock.

Jag gick hem, satte mig vid datorn och kom på att jag inte har några pengar på kontot, bara kontanter. Kuk. Hora. Kukhora, ursäkta språket, men jag blev lite upprörd. Så nu får jag ge mig ner till banken med mina kontanter, betala deras jävla straffavgift och sedan byta bank. Jag vet att det är samma visa överallt, men jag vill inte se dem mer.

Sen är det den där jävla tentan. Sju koppar kaffe och en hjärntumör i stil med den Travolta fick i skitfilmen Fenomen är det enda som kan rädda mig.

Livet är en fet byråkrat och alla banker kan dra åt helvete.

Det är då det stora vemodet rullar in

Nähä, nu är mig livslånga dröm om att gå med i Hells Angels omintetgjord. Idag har jag fått lära mig att de alla lider av fibromyalgi, eller ursäkta, depression. Eller kanske inte alla, men en sisådär 50-60%. Det kunde ju kanske vara ett tecken på att de har samveten och moral. Kanske t.o.m dubbel, jag har alltid sagt att goda ting ska man ha mycket av och då borde ju dubbelmoral vara dubbelt så bra som vanlig moral.

Hursomhelst är läkaren i artikeln är den sanna vinnaren. Kallar sina vänner i HA för kriminella, haha, och att det är därför de lider av tunga depressioner och har sömnsvårigheter. Klart man kanske inte vågar konfrontera de skäggiga bestarna med att anklaga dem för fusk. Fast å andra sidan kanske de är flera hundra procent mer deprimerade än medelsvensson.

Läs artikeln här;
http://aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,782310,00.html

hmm kom osökt att tänka på en replik eller två ur filmen G, om ni minns den.

Hippien Robban: Jävla nymoralist
Versktadsgubben: Du en sak ska du ha jävligt klart för dig: min moral är det inget fel på och den är jävligt gammal

Tre Kronor

Äh....




Det var inget

Tidens tand

Visst är det underbart att språket kan utvecklas. Det är så fint med nya ord .

Glamourmodell- En person med löshår och plastbröst som viker ut sig för småslantar i herrmagasin som främst riktar sig till pubertetsmonster.

Dokusåpakändis- en person som vanligen saknar självdistans och drömmer om en framtida karriär som antingen, bartender, glamourmodell/pinuppa eller porrstjärna

Nakenchock- ett ord som klart påvisar hur chockartat det kan vara att upptäcka att människor är nakna när de inte har kläder på sig. Eller ibland ser nakna ut även när de har kläder på sig. Eller ibland visar lite hud. De viktorianska tiderna är på återtåg. Hög krage, fadermödare och underkjolar. Var så säker.

Schlagerfestival- Ett tillfälle för hela det svenska folket att få inblick i den ack så spännande gay-världen och glömma sina fördomar för en stund. Eller få desamma bekräftade, för det vet vi ju, att alla bögar klär sig i paljetter och sjunger musikalhits vid varje tillfälle som ges.

Damkronorna...

Sure, visst. Bra insats. Kanon. Silver. Inte fel. Kim i mål, imponerande. Visst.


Men allvarligt talat, att Sverige skulle vinna mot Kanada i en OS-final är lika sannolikt som att en blind man utan armar, näsa och ben som färdas genom livet i en skottkärra med punka under havet skulle hitta tryffel i en granskog.

Fitness..

Oscar: Jag och Rasmus ska nog dra igång med träningen nästa vecka

Donkan: Ja det låter ju bra

Oscar: Ja det är dags att vi blir lite fitta

Donkan: Mohahahahaha

Ibland kanske det är bäst att låta bli att böja engelska ord när man fulanvänder dem i svenskan. Egentligen kanske man borde utnyttja det språk man har istället. Nog var det så i det här fallet.

Väl etablerad....

Shit alltså. Fick en vansinnesnostalgitripp nu.

Fick en länk skickad till mig över MSN. Och där var det. Hela min ungdom. Eller kanske inte hela, men vilka minnen av de på bilderna, och tyvärr måste jag säga att åren inte vara goda mot mig. Önskar nästan att jag kunde fastnat där nånstans mitt i. Starta band till höger och vänster och ha replokalen som mitt primära hem.

Såhär kunde det se ut då iaf.





Väl etablerad my ass. Det var inte mina ord.

Big Brother-Angelica

Här har vi då slutligen beviset för att blondiner med oversize köpta tuttar kan vara precis lika intelligenta som vi andra.

Hittade den här länken hos Bonnjäntan.

http://www.axe.nu/2006/angelica.asp

"Förr föll jag bara för utseenden, men nu är det faktiskt bara utsidan, nästan"

Hjälp.

Kunde inte sagt det bättre själv

Big Pimpin´

Thank you Effxzibit, for pimping my Blog!

Precis exakt sådär...

Häpp. Häpp. Häpp.

Donkan regerar. Det är nog ingen som rår på metodiken i hennes telefonsamtal. Världen skall skatta sig lycklig för att hon inte slagit sig in på en bana som telefonsäljare. Eller försäkringssäljare. Hade hon gjort det hade vi alla suttit med kvadruppla telefonabbonemang och sjutton livförsäkringar.

Som det är nu är det bara av godo. Tack vare hennes telefonröst och övertalningsförmåga och kompetenta gullighet verkar det som att hon landat nåt som bara för en dag eller två sen såg "utsiktslöst" ut.

Kverulanten har sagt att "hon borde fan jobba på en telefonsexlinje".

Ja hursomhelst så har min kåthesa variant av Lena Nyman gjort att det mer verkar ut att bli Bulldogg än bust. Kanske inte förrän till hösten, men hösten är bra mycket närmre än aldrig.

Sådär bara....som det blir eller inte

Cogito, ergo sum? Nja jag andas, därför lever jag vore kanske ågot mer sant. Det där med att tänka förefaller relativt överreklamerat. Även om någon pajas vid namn Descartes, i 1600-talets Frankrike, kände att han fanns bara för att han råkade få ur sig någon enstaka tanke, kan man sannerligen spekulera i. Jag vet några andra tillfällen då jag känt att jag levt.

1. Bakfylleångest. Bakfylleångest. Bakfylleångest. Säg den som inte känt att han levt efter att ha vaknat upp efter en särdeles blöt kväll, där inte bara de sista 1500 eller så kronorna spenderats på alkoholhaltiga drycker eller en sisådär 365:- på Burger King för lite nattamat. Nej inte räcker det alltid, jag vet ähum folk som vaknat upp i fyllecell, smädat sin blivande make/maka och varit något för plump mot det kvinnliga sällskapet. För att inte tala om att helt oprovoverat bedyrat sin odödliga kärlek för såväl kreti som pleti.

Jag vet hur de flesta av er tänker nu: Been there, sa Bill. Done that sa, Bull.

2. Ha spelat bort alldeles för stora summor av pengar som man knappt har på hasardspel av något slag. Jag var expert på att ruinera mig på Black Jack och pokermaskiner innan nätpokern kom till byn. Nu har jag det dock någorlunda under kontroll så vi har mat här hemma för det mesta.

3. Alla andra starkt ångestframkallande situationer. Fått sparken från jobbet efter att ha stulit chefens kanelbulle vid lunchen eller så, kan jag tänka. Inte så kul. Jag har aldrig fått sparken, men tror mig kunna relatera till känslan ändå. Ett plötsligt uppbrott från någon man älskar eller bara helt enkelt att upptäcka att den lokala pizzerian håller stängt när man råkar vara i särklass bakfull.

Är du i en sådan situation just nu så misströsta inte. Det är ju som sagt ett säkert tecken på att du lever. Och det är bättre att göra bort sig eller råka ut för lite tråkigheter än att inte leva alls, om man bortser från situationen med bakfyllepizzan alltså.

Man vet inte att man finns bara för att man tänker. Man vet att man lever när livet hoppar upp och biter en i arslet.

Det, mina vänner, kan ni hoppa upp och sätta er på. Och du, det ordnar sig. Alltid.

Nästan precis vadsomhelst...

När gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster. Det är en gammal devis som man kan tycka lite sådär vad man vill om. Själv är jag varken bekännare av honom, Muhammed, Buddha, Cali eller Barbapappa. Men lite märkligt var det ändå med min lilla upptäckt idag. Om det går vägen kommer jag att redovisa det. Om det inte gör det lämnar jag det därhän. Men ändå, går det vägen så ska jag upprätta ett altare åt den enda sanna guden. Barbapappa alltså.

Osökt kommer jag att tänka på en av de få saker jag minns från Strindbergs Röda Rummet. I ett brev som någon jag inte riktigt minns vad han hette, kan ha varit Olle, lämnar efter sig berättar han att det budord där det anges att man inte skola ha andra gudar än Gud, lämnar det öppet för att man faktiskt kan ha andra gudar än Gud, vilket i sin tur ger att gud inte är allsmäktig, för isåfall hade inga andra gudar funnits och därför kan inte heller Gud finnas. Såvida det inte även finns andra gudar och Gud isåfall bara låtsas vara allsmäktig.

Nåväl, alltid minns man något ur litterära klassiker. Idag har jag läst något som garanterat inte kommer att gå till historien som en litterär klassiker, men den var ändå givande på något plan. Jag kommer förhoppningsvis att minnas något litet om lärande i ett sociokulturellt perspektiv.

Vad ni bör minnas har jag faktiskt ingen åsikt om även om det förefaller vara en god idé om ni minns mig när jag förfallit så att säga.

Nu ska jag förfalla rakt ner i en säng med en förhoppningsvis varm Doris. Lev väl och frodas.

Lång tid ingen sjö

Om jag skulle ge mig på att påstå att författare som skriver kurslitteratur, om man nu skulle vara så ondsint mot riktiga författare att ge dem den benämningen, får betalt per sida, vad skulle ni säga då? Jag är helt övertygad om det. Efter att ha läst ett gäng kapitel i en bok har jag insett att det som står på den första sidan i varje kapitels första hälft enbart upprepas de nästföljande 30 sidorna.

Pedagotragik har verkligen gjort mig lika trött på min egna existens som om jag skulle spendera en vecka med att onanera med en osthyvel.

Annars? Jag och Donkan kan inte komma överens om det här med hundarna. Hon ringer minst en gång om dagen och berättar att hon tittat på valpar på någon hemsida eller pratat med någon kennel. Grejjen är bara den att jag gillar dessvärre enbart engelska bulldoggar. Och det oavsett om jag får vänta ett år eller tre. Hon vill ha hund nu och med tanke på hur avelssituationen ser ut för just bulldoggar verkar det onekligen utsiktslöst.

Hon försöker att övertala mig med såväl engelska som amerikanska staffordshire terrier. Men det går inte, hur mycket jag än försöker.

Måste-ha-en-bulldogg.

Det är det enda jag kan tänka mig just nu, om det så tar ett år till innan vi kan få någon.

Antar att den gamla devisen "sådan husse sådan hund" är lika aktuell som alltid.

Häpp, dags att gömma sig bakom en bok igen. Var tvungen att lätta mitt hjärta lite bara.

Inlägg nr 300

Några har varit söta, ett fåtal beska, vissa med socker på och andra rent av triviala. Men nu har det blivit tre hundra små bebisar av det hela. Och ni är här och läser som aldrig förr. Funderade lite på att lista favoritinlägg och så, men sen slog det mig att det faktiskt inte är min sak. Det är ju er. Är det någon som har ett favoritinlägg bland dessa tre hundra?

Jag minns dom knappt, tiden har sprungit ifrån mig och glädjen har varit stor. Någonstans är det ju av någon form av bekräftelsebehov man sitter och plitar ner sina innersta tankar och lättar sitt tunga hjärta för alla er.

Haha, tungt hjärta? Innersta tankar? Det var nog ingen som köpte det där.

Slutligen vill jag dedikera mitt trehundrade inlägg till en stor tänkare. En man(?) som i största möjliga mån undviker versaler i sina inlägg. Ett stilgrepp som närmast för tankarna till en annan stor tänkare: ee cummings. Jag vågar nog lova att det inte kommer att vara lika sockersött i den bloggen, men en och en annan samhällstudie med en besk bismak och lite humor i kanten vågar jag nästan lova. Även om han kanske inte vet det själv än.

Så mina damer och herrar, jag presenterar er nya favoritblogg:

Mr Kuuk, kverulanten

Nostalgisurfning.

Ja, jag vet. Jag borde verkligen läsa. Men just nu känner jag snarare för att snyta mig i kurslitteraturen, pedagogik är kanske ett i sig trevligt ämne, men något om jag hellre hade läst på egen hand och sluppit examineras i.

Det kommer att vara ungefär 50/50 den här gången också, med tentan alltså. Och med tanke på att det har gått bra de senaste gångerna torde det ju rent statistiskt betyda att jag är körd. Konstigt det där, med att det är så svårt att sätta igång. Vad ska jag skylla på idag? Kanske att det är alla hjärtans.

Idag åt jag och Doris en alla hjärtans frukost. Sen var det alla hjärtans tv-tittande. Några timmar senare åt vi en alla hjärtans hemmagjord hamburgermiddag. Rätt nöjd med att jag lyckades undvika att snyta mig i hamburgerbrödet.

Nu är det alla hjärtans pluggning för oss båda. Eller kanske mer för henne med tanke på att jag har gömt mig i sovrummet, med lånad laptop och skriver blogginlägg. Eller förlåt mig, alla hjärtans blogginlägg skulle det ju vara.

Snällt av grannen att bjuda på bredband, kanske borde gå in och tacka sen.

Vidare tänkte jag berätta att jag idag läst igenom lite tidigare inlägg från november och sådär. Det var sannerligen bättre förr. Undrar vad som hände. Har jag blivit tråkig på äldre dar?

Dagens:

D: Du kan inte gå på den sådär, det är ingen krokodil.

Tänker inte ens gå in på vad det där handlar om. Det är PG.

37 graders feber

Den här vansinnigt hemska förkylningen i kombination med vinter-OS i Turin har en kraftigt negativ inverkan på mina studier.

Och inte fan hade de någon direkt-bot på Doris jobb heller. De gör trots allt rätt i att inte kalla det för friskhus.

Häpp, dags att krypa upp i soffan igen och snörvla lite med min frisksyster (fnys.)

Konversation

Doris: Ja du väckte mig och berättade om kvällen....

Oscar: Jag fick skjuts hem av Roberts kompis

Doris: Var han med hela kvällen?

Oscar: Ja han satt där

Doris: Var han nykter?

Oscar: Javisst, trevlig kille

Doris: Ja det kan man väl vara även om man är nykter

På någon form av spår

ut i februarinatten. Lastad med en öl innanför västen och på väg mot gott sällskap.

Man kan ju faktiskt ha det bra mycket värre. Och ändå ska det bli bättre.

För övrigt anser jag att Khartago bör förgöras samt en liten tanke:

Om På Spåret hade visats i alla världens länder tror jag att krigen hade upphört. Det kan omöjligen finnas någon stridslust efter en timme med Oldsberg och Hellberg, lägger man till en höjdhoppare och den töntigaste av alla töntiga svenskar, herr Malmberg alltså, torde freden vara säkrad för all framtid.

Ha en trevlig kväll nu mina vänner. Och Robert förstås.

Studentliv...

Fattig som en kyrkråtta med finansiella problem

Visst, studentpub. 20:- ölen. Två hundra räcker gott och väl. Tio öl, inte en chans, kommer ju inte att kunna gå hem i såna fall.

Yeah right. 300:- senare.

Men nu ska jag visa var skåpet ska stå. Det är dags att plocka fram en samlad arsenal av färdigheter. Det är dags att visa att jag fortfarande kvalar in till mästerskapet i att suga på badminton.

For outstanding achievements in the field of exellent badminton sucking.

Fienden...

Här i världen finns det en typ av männsikor som inte riktig är som vi andra. De är annorlunda och därmed farliga. Förr i tiden brändes de på bål i häxprocessioner. Idag har vi det inte riktigt fullt så bra.

Man skulle t.o.m. kunna påstå att de är ett hot mot den livsföring vi har. Ett hot mot hela den värld som vi lever i och älskar. Dessväre bor jag ihop med en av dem.

Det är fan något lite läskigt med vänsterhänta.

Två snabba...

Två snabba saker innan jag går och lägger mig bara. Ok?

1. Jag är baserad på verkliga händelser

2. Det här ryktet om att bloggen kommer att släppas av ett förlag i bokform kan jag tyvärr inte annat än dementera. Inte för att det skulle förekomma ett sådant rykte, men det är ju alltid bättre att förekomma än att förekommas.

Gonatt.

Vid Manitou

Jesus vad svårt det ska vara att gå upp på morgonen. Åtminstone när man vet att man ska sätta sig in i en miljard sidor text. Funderar lite på om det inte går att datorisera en del av hjärnan så att det inte är så förbannat svårt att minnas det som är tråkigt.

Annars kan jag berätta att när Doris öppnar munnen och säger "Vet du?" så kommer jag att springa fort i motsatt riktning, vis efter gårdagen. Hela vägen hem från affären pågick det. "Vet du?". Och det gör man ju aldrig. Och sen visade det sig att man inte ville veta heller. Ni kan få ett exempel. Men inte fler, för det får jag nog inte och ni vet ju hur rädd jag är för att åka på pisk av henne.

- Vet du?
-Näe
-När jag var liten så fanns det en hund som var korthårig och hade kulorna väl synliga. Då tog jag på mig det rödaste läppstiftet jag kunde hitta....

I det här läget gör jag mig beredd att fly fältet, flytta till ett annat land och byta namn och ansikte.

-nejnejnejnejnejnejnejnej, säger jag.
-nej men alltså, fortsätter hon, jag och kompisen pussade på gladpack och tryckte sen dit det på hunden.

Betänk att det här är en av många "vet du?" episoder som utspelade sig under de där långa hemska minuterna. Jag drar nog, vad sägs om Thailand?

Tomten

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Thomas är vaken.

Står där så grå vid riksdagsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot landet, där båd intern och djur
går kring gården invid sin dunkla mur,
Thomas grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom välkammat hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till fängelse och häkteshus,
känner på alla låsen ---
interner drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Fånge i stallet har ock en dröm:
muren han flyger över
till den frihet han behöver

Thomas smyger sig sist att se
Göran och Anitra de kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
Övervakningskameran klappar han sedan på
nalkas att se de söta små,
att alla är förtryckta:
det är hans största lycka.

Han låser om sig sin tunga dörr,
ser upp emot sin kamera
ja lampan blinkar som alltid förr
och larmet finns att varna
Han funderar över rätt och fel
och över sitt nya häkte
behöver folk någon integritet?
nä de har väl haft så det räcker

Thomas finner sig snabbt till ro
-jag har ju skyddat landet
mot terrorister och fildelare små
bara för att jag kan det
Han ler för sig själv förnöjt
nöjd över nya lagar
stark blir den som ser till stark
och sig själv behagar

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Inte ens Thomas är vaken.

Tabloidgenerationen....

Jag döper härmed generationen som innefattar alla födda mellan 1977 och dags dato till tabloidgenerationen. Jag tror att vi saknar tid/intresse/engagemang att läsa något annat än sammanfattningar och se nedbantade nyhetsinslag.

Själv läser jag hellre Metro än Göteborgs-Posten. Trots att jag har en romantisk bild av mig själv sittande vid frukostbordet och läsa allt från ledaren via dödsannonserna till sista sidan. Detta har fram till idag inte skett en enda gång. Men jag vill och önskar att jag orkade. Däremot läser jag alltid med stor behållning långa artiklar i månadsmagasin. Journalistiska mästerverk som sprider sig över många, långa sidor. Kanske är det där pudelns kärna återfinns, i att det handlar om just månadsmagasin.

Alltid när jag skummat igenom dagens Metro på en spårvagn eller buss känns det som att det fattas mig något. Att jag har fått en förenklad bild, att allt är svart eller vitt, eller än mer skrämmande: att jag inte fått någon bild överhuvudtaget. Men jag skrattar alltid gott åt Elvis.

Vanligen läser jag kolumnerna med namnkunniga personer som Göran Greijder, från Dala-Demokraten, eller Boris Benulic som har en förmåga att få mig att se saker ur en annan synvinkel och Alexandra Pascalidou som har ett ohyggligt patos i allt hon skriver. De ger ofta nyheterna en mer nyanserad bild än tidningen i övrigt. Ibland håller jag med dessa tre, ibland tycker jag att de är ute och seglar.


Oavsett min ståndpunkt i frågorna som de berör är det den behållningen jag får av tabloiderna. Det är det som jag känner att jag saknar. Jag tror att vi behöver mer än en tredjedels sida i en tidning för att få en omvärldsbild som utmanar den vi hade när vi öppnade tidningen och släpade oss igenom densamme för att komma dit vi hela tiden ville: i slutet hos Elvis.

Det är därför jag idag beställer en prenumeration på GP. Jag behöver att bli utmanad, upplyst och få lite bättre koll på omvärlden för jag vill inte tabloidiseras in i ett avsnitt av Jay Leno´s Jaywalk.

Jag kommer fortfarande att läsa Metro, men förhoppningsvis med lite mer insikt av vad som står däri, och jag kommer sannerligen att fortsätta att skratta åt Elvis.

I inlägget avses inte tabloid i formatet på den fysiska tidningen utan snarare innehållet i s.k tabloid press där fokus ligger på kortfattade nyheter, kändisar och mode och liknande.

På tal om de där bilderna del 2

Doris kära moder tillika min svärmor, som inte är sådär ond och svårmodig som de av allmän hävd skall vara, ringde precis och berättade vad som stod i dagens tidning.

Där återges ett citat av den käre Fritiof Nilsson Piraten som tydligen var tillämpbart i den situation som råder.

Snart kan man inte skriva om en synål,
utan att någon enögd jävel tar illa vid sig.

På tal om de där bilderna...

Det är ett laddat ämne. Jag vet. Men någonstans oavsett vad man anser så är att elda upp byggnader och utfärda dödsdomar kanske inte rätt väg att gå.

Jag utmålar en karikatyr av mig själv varje dag här i bloggen, men jag har faktiskt aldrig övervägt att bränna ner lägenheten. Kan förvisso vara fel av mig. Jag får fundera vidare. Nån som har tändstickor?

Amputation?

Kvällen fick en rätt dramatisk vändning när Doris Honungsmåne bestämde sig för att diska. Det kan ju tyckas vara en god idé att sticka ner handen i diskhon ibland och virvla runt lite med en sån där liten gul svamp. Att vi sedan råkar vara ägare till de bräckligaste ölglasen i världshistorien gjorde att kvällens lugn avbröts något.

-Fan, fan, fan, hörs från köket.

Jag springer dit och observerar att antingen har hon målat om diskhon och delar av bänken eller så blöder hon rätt rejält. Tack och lov är hon sjuksyrra så vi har alltid bandage och plåster, sårsprit, ögondroppar, morfin och intravenöst dropp hemma.

Efter lite ihopplåstrande, en spårvagnsfärd och en kort men gnällig promenad äntrade vi axess-akuten för amputationen av vänster hands lillfinger. Fyra timmar senare lämnade vi akuten, en av oss ihopsydd och båda hungriga. Jag kommer aldrig att glömma Doris blick när Sjukssköterskan plockade fram bedövningssprutan. Eller darret på underläppen.

Under de här fyra timmarna hann jag fundera lite på i vilken Tv-seriestad jag skulle vilja bo. Jag pendlade lite mellan Stuckeyville och Springfield, men kom slutligen fram till att jag troligen passar bättre i gult skinn.

I vilken Tv-seriestad skulle du helst bo?

Dags att vara någon annan.

Vid Gud att jag behöver iklä mig en annan mask än den vanliga i afton.

Jag stirrar stint på vinflaskorna och ölen. Vill så gärna ta en nu, med en gång. Vilket jag dessutom kommer att göra med all säkerhet. Det går troligen bra. Men, och här kommer det ett men. I afton är det parmiddag igen. Helt nya personer och garanterat jättetrevligt. Inga problem kan väl tyckas?

Klart inte. Förutom att jag måste upp 06,30 imorgon, ta mig med spårvagn, buss, taxi, flyg, bananbåt, färja och jet-ski till Mölndal för att hålla ett föredrag för otursamma klasskamrater.

Detta skall alltså bedömas. Och något säger mig att bedömningen: "Det hade kanske varit bra om du åtminstone vore något mindre bakfull i framtiden", inte är helt av godo.

Så idag ska jag idka självdisciplin var det tänkt. Tacka för mig i tid och kanske inte dricka mer än två-tre flaskor vin. Jag som tycker att det är tillräckligt svårt att inte förolämpa värden och låta bli att nypa värdinnan i ändalykten.

HUR ska detta gå?

Såhär går processen till....

Det är sällsynt att jag egentligen har något att förmedla. Men relativt vanligt att jag har någon form av lust att skriva. Därför brukar jag börja med en rubrik. Sen får ibland rubriken bestämma innehåll, men för det mesta (tror jag) är den helt ovidkommande för brödtexten.

Det är lite en variant av att sätta pennan till pappret och sätta igång med vad som nu kommer ut. Idag vill jag skriva nåt intelligent om riskskansler Bodström, förlåt kamrat Bodström, ursäkta justitieminister Bodströms framtidsvision av ett Orwellskt samhälle. Men även om jag är någorlunda politiskt engagerad och kanske något bevandrad är det lite för krystat för mig att skriva om.

Istället kanske jag berättar om någon film jag sett, eller tv-serie, eller skiva, eller något som hänt mig på Ica. Ibland känner jag att jag kanske formulerat något smålustigt eller kanske roligt. Sällan är det just de sakerna som Ni upplever som roliga eller kommenterar om. Så mina eventuella lustifikationer kommer allt som oftast till av olyckshändelser.

Någon gång har jag funderat på att skriva något mer ingående om mitt egentliga liv. Vem är Oscar? Men inte ens jag är intresserad av den frågan, åtminstone inte sedan jag fann svaret. Min extremt konstiga familjesituation kommer troligen att antingen hamna i en bok eller på ett anteckningsblock hos någon Freud-inspirerad skrynklare.

Hur som helst så blir det som det blir i processen. Jag redigerar dock aldrig, om man bortser från ett och annat stavfel.

Och det verkar ju fungera, för ni är ju här och läser. Alla tre.

Eastbound and Down

Ibland minns man inte saker riktigt som dom är. Ibland tror man att de var mycket bättre än de är.

Ibland är det precis tvärtom. Fortfarande en av de bästa filmer jag sett. Nu är det jakt efter tvåan.

Burt Reynolds har aldrig varit coolare. Sally Fields aldrig snyggare och Jerry Reed har aldrig skrivit en bättre låt. Visst finns det bättre och vassare biljakter, som i Blues Brothers t. ex., men det är ändå nåt som gör att Smokey and the Bandit sticker ut i mängden.

Som sagt, dags att ladda tvåan och sen ska jag dra hem några säsonger av Starsky and Hutch. Originalserien alltså.

East bound and down, loaded up and truckin',
We're gonna do what they say can't be done.
We've got a long way to go and a short time to get there.
I'm east bound, just watch ol' "Bandit" run.

Bild från: http://www.burtreynoldsmuseum.org

Smelly

Tänkte bara informera om att det luktar starkt av klor i lägenheten. Helt omotiverat. Vi har då inte använt några klorprodukter. Det har pågått i över en timme nu.

Klor är giftigt.

Så hörs vi imorgon och jag och Doris är döda så vet ni i alla fall vad som hänt.